Det fundamentalistiska raseriet

Välkommen till PK-gardets första blogginlägg.

Folk börjar blogga av alla möjliga märkliga anledningar. För egen del väcktes lusten av att jag i ett svagt ögonblick plockade upp en Nöjesguiden och läste denna recension av Devil May Cry 4.

Ni som minns min Super Play-sågning av spelet förstår nog att viss friktion uppstod. Jag är helt enkelt inte villig att låta ett sånt inlägg sätta punkt för en diskussion som aldrig ens fick chans blomma ut.

Så här är vi nu.

Devil May Cry 4 – bra eller anus? Jag tycker mig kunna se lite anus.

Men nej, detta är egentligen inte en text om Devil May Cry 4. Det är inte heller ett inlägg i sexism-debatten eller för den delen ett försök att kasta en paj i herr Schaufelbergers riktning. Men spelet i fråga, och hans text om det, är så representativa för en typ av spel respektive speljournalistik jag gärna vill väcka lite frågor kring. Inte minst eftersom han framför en åsikt som verkar ha mycket starkt stöd ute i stugorna, och som jag har väldigt svårt att förstå mig på.

Schaufelberger gör inledningsvis en poäng av att idiotförklara de kritiker som har haft mage att klaga på spelets korkade innehåll, med motiveringen att ”Capcoms actionserie aldrig utgett sig för att vara någon Shakespeare”. Påståendet blir ganska komiskt eftersom han i stycket innan precis gjort sig lustig över producenten Hiroyuki Kobayashis högtravande uttalande om att spelet skulle vara ”insiktsfullt och djupt existentiellt”.

Det är visserligen ett underhållande självmål. Men det riktigt intressanta är att de flesta nog inte ens tänker på den logiska kullerbyttan när de läser den. Det visar tydligt hur djupt i ryggmärgen Shakespeare-argumentet (”det är ju bara ett actionspel”) faktiskt sitter i oss. Och kryddat med lite snitsig vi-och-dom-retorik blir förstås ännu lättare att svälja. ”Ja så är det”, tänker man och slår näven i bordet.

Lika intressant är hur Schaufelberger lyckas etablera sig som en av rebellerna som stolt ställer sig motströms:

”Att följa det svenska PK-gardets närmast fundamentalistiska raseri mot Devil May Cry 4 har annars varit en fascinerande upplevelse. Överallt tjatas det om sexistiska karaktärer, om överdrivna Matrix-plagiat till mellansekvenser, om trist machoattityd.”

Många av er håller säkert med om detta och tycker att det är tur att det finns recensioner som Schaufelbergers som sätter allt i perspektiv.

Men det här PK-gardet, det fundamentalistiska raseriet och det ständiga tjatet om trist machoattityd blev jag personligen väldigt nyfiken på. Så pass nyfiken att jag kände mig tvungen att att googla lite och se om jag kunde hitta det.

Detta är vad jag fann:

Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Metro, Hype, Level, Gamereactor, Gameplayer och FZ belönar alla spelet med näst högsta betyg: nio av tio respektive fyra av fem.

Några delar Schaufelbergers åsikt rakt av. Däribland Aftonbladets Kristofer Ahlström som menar att spelets styrka finns att hitta i soppan av pubertala inslag och avprickade tv-spelsfördomar. ”Storslaget vackert – med eller utan trosor”, skriver han. DNs Susanne Möller är lite inne på samma spår och hyllar spelets fokus på yta med sammanfattningen ”glans, elegans och stilkänsla”. En del, som Gameplayers Lars Jensen, noterar visserligen lite osmaklig karaktärsdesign, men har fullt överseende med detta. Andra, som Gamereactors Jonas Mäki, tar inte upp ämnet alls.

Kong, Level7 och Gameelite ger spelet 8 av 10. Kongs Gustav Granlund tycker visserligen att handlingen är kass, men eftersom det aldrig varit det viktiga i Devil May Cry så hoppar han över det och går vidare på det han tycker är väsentligt. Joakim Magnå på Level7 uppmärksammar att skuggorna flimrar lite, och att handlingen är rätt töntig. Men det kan man ju såklart se mellan fingrarna på.

...

Så är det detta som är ”PK-gardet”? Ett mer positivt och homogent mottagande går ju knappast att tänka sig. Vissa registrerar visserligen att spelet är något korkat, men väljer antingen att ha översseende med det (”det är ju bara ett actionspel”), eller att rentav se det som någonting positivt (”höhö”). Att prata om någon slags rasande mobb känns i vilket fall inte så aktuellt. Inte heller bland läsarkommentarerna finner man nåt som kan tolkas som stormande PK-ismer. Tvärtom verkar folk bli som mest agiterade när en recensent så mycket som snuddar vid att klaga på stereotypa karaktärer eller liknande.

Sen var det Super Plays tur att tycka. Jonas Högberg skrev ett blogginlägg där han drog ett streck i sanden: gränsen för sexism går vid troslöshet! – och fällde Devil May Cry 4. Givetvis blev han grillad på PK-spettet. I sin recension gav han spelet åtta av tio, och jag ägnade min andra åsikt till en ganska rejäl sågning. Underkända fyra av tio fick det, och jag tjatade faktiskt rätt mycket om det där med onödig idioti och trist machoattityd. Kan det ha varit det Schaufelberger läste och såg som representativt och värt att revoltera emot?

Ja, jag drar nog slutsatsen att ”det svenska PK-gardet” utgörs av mig och Jonas.

Eller för att göra det extra tydligt: det finns inte på riktigt.

Det finns ingen vilseledd massa som tycker politiskt korrekta saker om spel för att passa in. Det är ett påhitt. Ett fantasifoster, konstruerat för att ha något att kontrastera sina egna jämngråa åsikter mot. Schaufelbergers nonchalanta diss mot PK-gardet är inget annat än ett välkoreograferat och ståtligt slag rakt i luften. För om det existerar en vilseledd massa som anammar åsikter på autopilot så tillhör de knappast den kritiska sidan. Jag skulle vilja hävda att det är precis tvärtom. Det är alla de andra.

Användandet av ”PK” som skällsord är ett missnöjesfenomen som är lika tröttsamt som det är kontraproduktivt. Det har gått så långt att man inte ens kan klaga på de mest uppenbara av brister (som att Devil May Cry 4 är korkat) utan att bli PK-stämplad och avfärdad. Det spelar ingen roll att det handlar om ett spel som till stor del berättas med långa icke-interaktiva filmklipp och alltså lägger vikt vid traditionellt berättande – man får ändå inte ställa några krav på intelligens. Nej, vill man navigera längs den snåriga spelkultursfären utan att riskera PK-domen måste man vara beredd på att blunda för idiotin. Eller – för att inte verka både blind och dum i huvudet – göra som Schaufelberger och vända på resonemanget och hävda att dumheten i själva verket medför något positivt. På så sätt slipper man röra om i getingboet samtidigt som man upplevs som genomtänkt.

Men om man inte tycker att det är odelat skojigt med machoklyschor och ostig handling då? Eller om man faktiskt blir provocerad av spelbolagens marknadsföring av sexistiska värderingar? Ja då är man en av dom. De där som inte förstår sig på tv-spel. Och då ska man definitivt inte uttala sig. Nästan som om ovanstående ingredienser vore vitala spelkomponenter, värda att försvara till varje pris. Det är inte så att jag vill förbjuda folk att tycka att ostighetsfaktor kan lyfta ett spel, men det vore ju helt häpnadsväckande om det skulle vara det enda accepterade förhållningssättet. Ändå är det precis så det är.

Det som irriterar mig kanske mest med Schaufelbergers raljanta recension är att han efter PK-dissen försöker tvätta skiten från händerna, ta ett steg tillbaka och gardera sig:

”Missförstå mig inte nu – ingen vill hellre än jag att den här genren växer upp”

Som om det vore något som kommer att ske helt av sig självt. Personligen är jag dock övertygad om att inget kommer hända förrän vi säger ifrån och vågar ställa lite krav.

Det är något uppenbart obekvämt med ett kulturklimat där kritiker uppmuntras att blunda och hålla tyst om påtagliga brister. Ett klimat där vi har infört en självgående bestraffningsmekanism som ger immunitet åt idioti. Där vi är så rädda att vara kritiska att en viss typ av skavanker inte bara är förbjudna att uppmärksamma. Utan till och med värda att hyllas.

Epilog:

Min avvikande kommentar blev förstås genomhatad. Det hette att jag försökte visa mig duktig. Att jag ljög. Det har sagts att jag är inkompetent, märkvärdig och att jag har gjort tjänstefel. Någon tyckte till och med att jag borde bytas ut mot SVTs Thomas Arnroth!

Det om något borde väl liknas med fundamentalistiskt raseri.