Kalkonen vs den stora statementsågen

Nu när Fredrik Schaufelberger på ett så föredömligt artigt sätt har svarat på min kritik kan vi kanske komma igång och diskutera på riktigt. Jag håller nämligen inte riktigt med honom.

Kort sammanfattning för er som inte orkar plugga igenom de tiotusentals tecken som har lett oss hit:

Fredrik skrev i Nöjesguiden en recension av Devil May Cry 4 där han gav en känga åt de kritiker som varit så insiktslösa att de uppfattat spelets frosseri i sexism, machoklyschor och andra osmakligheter som någonting negativt. Jag, i egenskap av självproklamerad överstepräst i PK-gardet, blev genast förbannad och skrev ett långt inlägg/brandtal här på bloggen. Fredrik svarade ödmjukt att jag hade missförstått allt och att han ”i vanliga fall” är mycket aktiv i kampen mot idiotinslag i spel, men att detta var ett mycket ovanligt fall. Unikt, rentav. Devil May Cry 4, menade han, är en kalkon, och dess kvaliteter kan enbart mätas utifrån en speciell kalkonskala. Vanlig kritik rinner av som vatten mot feta fjädrar. Jag hade således ”valt fel” spel att statementsåga, tyckte han.

Well, det tycker inte jag.


Kalkonen på bilden är inte fridlyst.

”Statementsågning” är till att börja med ett rätt intressant begrepp. Vad menas egentligen med detta? Gör man inte alltid ett statement när man recenserar ett spel? Vad skiljer i såna fall en statementsågning från en vanlig sågning, och varför dyker ordet bara upp i såna här sammanhang? Ingen skulle ju få för sig att använda uttrycket för att beskriva en sågning som baseras på brister i exempelvis kontroll eller grafik, ens om det skulle göras explicita ställningstaganden (”jag tycker i allmänhet illa om spel med dålig grafik och kontroll!”). Jag gav naturligtvis Devil May Cry 4 det betyg jag tyckte det förtjänade – varken mer eller mindre. Att klistra på etiketten ”statementsågning” känns som bara som ett förolämpande försök att ogiltigförklara åsikten och underminera recensentens trovärdighet.

Nåväl.

Schaufelberger skriver:

”Sexism är inte okay. [...] Men går man för långt kan det uppstå en omedveten kalkoneffekt som bara blir positiv för spelupplevelsen”

Kalla mig humorlös, men jag tycker ämnet är alldeles för känsligt och aktuellt för att kunna tas med en klackspark. Det är klart att sexismen i Devil May Cry 4 har gått för långt – det finns ju inget ”lagom” sexistiskt – men den sorgliga sanningen är ju att det faktiskt inte är värre än i många andra spel, vilket försvarare av grabbigheten ofta är snabba med att påpeka. För det är ju tyvärr här, på kalkonstadiet, som vi har satt vår normallinje. Och det känns varken särskilt lustigt eller oförargligt. Devil May Cry 4 är ju bara ännu ett tragiskt resultat av en ohälsosamt mansdominerad bransch. Att hylla det för dess kalkonvärde är i princip att romantisera ett förtryck, och att hävda att sexismen skulle vara så överdriven att den inte kan eller bör tas på allvar är bara ignorant.

Att Devil May Cry 4 är kalkonartat håller jag alltså helt och hållet med om. Jag uppfattar det bara inte som något särskilt uppfriskande. Och i den kontext som är spelbranschen år 2008 förstår jag inte hur någon kan göra det. Vi drunknar ju redan i inkompetenta spelmanus, osmaklig design och hopplösa värderingar. Capcoms val att obekymrat tuffa vidare på samma spår gjorde bara Devil May Cry 4 till en fullständigt onjutbar spelupplevelse för mig. Att det skulle vara särskilt unikt i sin överdrivna presentation håller jag helt enkelt inte med om. För mig är det här bara ytterligare en konkretisering av allt det jag tycker är deprimerande med mainstreamspel av idag.

Läser man de recensioner jag länkar till så ser man ju dessutom att spelet inte heller tas emot som en kalkon. De flesta beskriver ju bara ett coolt actionspel som eventuellt lider av några försumbara brister i sin presentation. Kalkonbegreppet blir ju lite vagt när det kan appliceras på ett spel som samtidigt hyllas helt ogenerat av allmänheten. Och det är väl därför Fredrik får problem med envisa skribenter som ”missförstår” och skapar bloggar till hans ära.

Att kalkonlogiken är problematisk illustreras även tydligt av att Fredrik förvirrar sig själv när han ena stunden menar att ostigheten är medveten (”finns det inte en poäng i att medvetet spela på kalkonsträngarna på det sätt DMC gör?”), för att sedan hävda motsatsen (”Skillnaden mellan No More Heroes högst medvetna actionironi och DMC4:s totalt omedvetna är hårfin"). Hur ligger det till egentligen? Och borde det inte vara ganska avgörande för hur man förhåller sig till spelet?

Min poäng är att kalkonbegreppet är förrädiskt. Med de starkaste ironiglasögonen på blir ju hela spelbranschen ett enda stort thanksgiving-smörgåsbord. Och vad är våra åsikter egentligen värda då?

Fredrik kommenterar

Kort efter mitt förra inlägg hörde Fredrik Schaufelberger av sig. Eftersom att kommentarfunktionen på den här bloggen inte verkar vilja handskas med hans rätt omfångsrika svar så får det istället ett alldeles eget inlägg.

Detta hade han att säga:

***

Jag förstår dig och tycker du skrivit ett intressant inlägg, men du har hängt upp dig väldigt mycket på en enstaka formulering i min recension ("PK-garde") och ignorerat ganska mycket av mitt övriga resonemang. Vi kan gå igenom det från början.

Uttrycket "PK-garde" var mest en rolig catchfrase jag inte tänkte så mycket på när jag skrev den. Det klart att du var en av dem jag hade i tankarna, men för att vara ärlig var det snarare en reaktion på att jag tycker väldigt många i både press och på forum klagat på att spelet är fjantigt. Det kanske inte är nejsägarna som varit i majoritet, men de har åtminstone hörts mest.

Jag menade min formulering som en introduktion till mitt resonemang för de läsare som inte läser så mycket om spel annars (vilket i NG:s fall är ungefär 100 000 personer, så kom inte och säg att en sådan förklaring inte behövs =).

Vad jag ville göra var att sätta DMC4 i perspektiv. Ja, det är barnsligt och överdrivet, dess producent är barnslig och överdriven och serien har alltid varit barnslig och överdriven. Men finns det inte en poäng i att medvetet spela på kalkonsträngarna på det sätt DMC gör, att vara så totalt för mycket precis hela tiden? Det blir ett perfekt komplement till spelets redan från början överdrivna action och jag kan helt ärligt säga att jag tycker det passar spelet så otroligt mycket bättre än en "normal" spelhandling och mer jordnära karaktärer.

Jag blir också lite förvånad av ditt inläggs ton. Din debattstil gränsar lite till det agitatoriska ("Det är något uppenbart obekvämt med ett kulturklimat där kritiker uppmuntras att blunda och hålla tyst om påtagliga brister. Ett klimat där vi har infört en självgående bestraffningsmekanism som ger immunitet åt idioti." - till exempel). Sedan använder ju du dig av en minst lika grovt och kantigt tillyxad vi-och-dem-argumentation i ditt inlägg där du medvetet försöker få alla som inte delar dina åsikter att framstå som sell-outs eller inkompetenta. Vilket blir lite ironiskt.

Du har heller uppenbarligen ingen större koll på mina åsikter i övrigt, annars hade du aldrig kopplat ihop ett så bisarrt påstående med mitt namn. Jag om någon har ju i alla tider propagerat för spels kulturella värde, vilket märkts i de flesta av mina texter. Just därför kände jag lite att jag kunde skriva mina åsikter om DMC4 fritt, eftersom jag om någon aldrig någonsin dragit mig för att såga ett spel på grund av sexism, unkna manus eller obehagliga värderingar (Gears of War - 3/10). Vilket NG:s regelbundna läsare vet.

"Det som irriterar mig kanske mest med Schaufelbergers raljanta recension är att han efter PK-dissen försöker tvätta skiten från händerna, ta ett steg tillbaka och gardera sig:"

Att du tror sådär beror ju som sagt bara på att du inte läst mer texter av mig. De som följt NG:s spelsidor och framför allt det jag gjort i LEVEL vet ju mycket väl var jag står i dessa frågor. Snarare handlar det om att jag tycker just DMC4 var ett dumt spel att dumförklara.

Det finns ett visst självändamål i att gå för långt ibland. Precis som valfri cineast kan älska att kolla på Glen or Glenda eller Surf Nazis Must Die finns ett egenvärde i DMC:s excesser i sexism och våld. Det är för mycket för att kunna tas på allvar, och därmed blir det det perfekta komplement till spelets skruvade over-the-top-gameplay.

De spel som jag snarare skulle vilja ge en känga åt, vilket jag också skriver i texten, är de slentrianhårda. De som inte tänker efter alls utan bara kastar upp en ogenomtänkt handling, idiotiska karaktärer och meningslös design och hoppas det lever på sina stereotyper. Spel som Timeshift, Lost Planet, Crysis, Ninja Gaiden, Halo – you name it. DMC är däremot fullständigt unikt i sin ÖVERDRIVNA presentation.

Dock förstår jag om "dissen" kunde låta arrogant, men det handlar mycket om ett "tugg" man måste köra på i Nöjesguiden. Jag trivs inte riktigt att skriva på det sättet och det är också anledningen till att jag slutat som redaktör för sidan (min kompis Johan som sköter den nu bad om den här recensionen som en personlig tjänst eftersom han själv inte hann, jag jobbar inte för NG i övrigt).

Sexism är inte okay. Eller dåliga dialoger. Men går man för långt kan det uppstå en omedveten kalkoneffekt som bara blir positiv för spelupplevelsen. Det har inget att göra med att "spelklimatet är så hemskt att man måste hylla det korkade". Såna uttalanden är bara polemiskt effektsökeri. Vad jag menar är att det i vissa fall kan finnas en poäng i att VARA korkad. Skillnaden mellan No More Heroes högst medvetna actionironi och DMC4:s totalt omedvetna är hårfin, men distanseringseffekten blir detsamma.

Låt mig kort sagt sammanfatta såhär. Jag är smickrad över att du blev arg och provocerad nog att skriva ett så långt inlägg (och jag kontrar med ett nästan lika långt, haha =), men du har verkligen missförstått min poäng. Visserligen tycker jag du valt fel spel att statementsåga redan från början, men framför allt ville jag bara lyfta fram åsikten att DMC4:s handling passar resten av spelets gameplay helt perfekt. Att du skrev en smärre roman om och startade en blogg som följd av en liten formulering blir jag bara hedrad av =).

Jag är övertygad om att du kommer redogöra för många intressanta tankar här i framtiden. Det ska bli mycket intressant att följa.

Väl mött

/Fredrik Schaufelberger

***

Till att börja med vill jag säga att det var precis det här jag hoppades kunna uppnå med bloggen. Trevligt att Fredrik sträcker ut handen och är villig att ta debatten.

Jag kan förstås inte ta ifrån honom att han upplever att Devil May Cry 4 berikas av sin dumhet. Det var heller inte min intention med inlägget. Det jag vände mig mot var ju snarare det onödiga pk-påhoppet som så tydligt anspelade på – och förstärkte – den tröttsamma attityd gentemot sexism och osmakligheter som faktiskt råder. För att vara skrivet av någon som är så mån om spels kulturella värde var det i mitt tycke oerhört klumpigt formulerat.

Men nog om det. Låt oss för all del flytta fokus till själva kalkonbegreppet istället. Men det gör jag i nästa inlägg så att detta ska se mindre skräckinjagande långt ut. =)

Det fundamentalistiska raseriet

Välkommen till PK-gardets första blogginlägg.

Folk börjar blogga av alla möjliga märkliga anledningar. För egen del väcktes lusten av att jag i ett svagt ögonblick plockade upp en Nöjesguiden och läste denna recension av Devil May Cry 4.

Ni som minns min Super Play-sågning av spelet förstår nog att viss friktion uppstod. Jag är helt enkelt inte villig att låta ett sånt inlägg sätta punkt för en diskussion som aldrig ens fick chans blomma ut.

Så här är vi nu.

Devil May Cry 4 – bra eller anus? Jag tycker mig kunna se lite anus.

Men nej, detta är egentligen inte en text om Devil May Cry 4. Det är inte heller ett inlägg i sexism-debatten eller för den delen ett försök att kasta en paj i herr Schaufelbergers riktning. Men spelet i fråga, och hans text om det, är så representativa för en typ av spel respektive speljournalistik jag gärna vill väcka lite frågor kring. Inte minst eftersom han framför en åsikt som verkar ha mycket starkt stöd ute i stugorna, och som jag har väldigt svårt att förstå mig på.

Schaufelberger gör inledningsvis en poäng av att idiotförklara de kritiker som har haft mage att klaga på spelets korkade innehåll, med motiveringen att ”Capcoms actionserie aldrig utgett sig för att vara någon Shakespeare”. Påståendet blir ganska komiskt eftersom han i stycket innan precis gjort sig lustig över producenten Hiroyuki Kobayashis högtravande uttalande om att spelet skulle vara ”insiktsfullt och djupt existentiellt”.

Det är visserligen ett underhållande självmål. Men det riktigt intressanta är att de flesta nog inte ens tänker på den logiska kullerbyttan när de läser den. Det visar tydligt hur djupt i ryggmärgen Shakespeare-argumentet (”det är ju bara ett actionspel”) faktiskt sitter i oss. Och kryddat med lite snitsig vi-och-dom-retorik blir förstås ännu lättare att svälja. ”Ja så är det”, tänker man och slår näven i bordet.

Lika intressant är hur Schaufelberger lyckas etablera sig som en av rebellerna som stolt ställer sig motströms:

”Att följa det svenska PK-gardets närmast fundamentalistiska raseri mot Devil May Cry 4 har annars varit en fascinerande upplevelse. Överallt tjatas det om sexistiska karaktärer, om överdrivna Matrix-plagiat till mellansekvenser, om trist machoattityd.”

Många av er håller säkert med om detta och tycker att det är tur att det finns recensioner som Schaufelbergers som sätter allt i perspektiv.

Men det här PK-gardet, det fundamentalistiska raseriet och det ständiga tjatet om trist machoattityd blev jag personligen väldigt nyfiken på. Så pass nyfiken att jag kände mig tvungen att att googla lite och se om jag kunde hitta det.

Detta är vad jag fann:

Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Metro, Hype, Level, Gamereactor, Gameplayer och FZ belönar alla spelet med näst högsta betyg: nio av tio respektive fyra av fem.

Några delar Schaufelbergers åsikt rakt av. Däribland Aftonbladets Kristofer Ahlström som menar att spelets styrka finns att hitta i soppan av pubertala inslag och avprickade tv-spelsfördomar. ”Storslaget vackert – med eller utan trosor”, skriver han. DNs Susanne Möller är lite inne på samma spår och hyllar spelets fokus på yta med sammanfattningen ”glans, elegans och stilkänsla”. En del, som Gameplayers Lars Jensen, noterar visserligen lite osmaklig karaktärsdesign, men har fullt överseende med detta. Andra, som Gamereactors Jonas Mäki, tar inte upp ämnet alls.

Kong, Level7 och Gameelite ger spelet 8 av 10. Kongs Gustav Granlund tycker visserligen att handlingen är kass, men eftersom det aldrig varit det viktiga i Devil May Cry så hoppar han över det och går vidare på det han tycker är väsentligt. Joakim Magnå på Level7 uppmärksammar att skuggorna flimrar lite, och att handlingen är rätt töntig. Men det kan man ju såklart se mellan fingrarna på.

...

Så är det detta som är ”PK-gardet”? Ett mer positivt och homogent mottagande går ju knappast att tänka sig. Vissa registrerar visserligen att spelet är något korkat, men väljer antingen att ha översseende med det (”det är ju bara ett actionspel”), eller att rentav se det som någonting positivt (”höhö”). Att prata om någon slags rasande mobb känns i vilket fall inte så aktuellt. Inte heller bland läsarkommentarerna finner man nåt som kan tolkas som stormande PK-ismer. Tvärtom verkar folk bli som mest agiterade när en recensent så mycket som snuddar vid att klaga på stereotypa karaktärer eller liknande.

Sen var det Super Plays tur att tycka. Jonas Högberg skrev ett blogginlägg där han drog ett streck i sanden: gränsen för sexism går vid troslöshet! – och fällde Devil May Cry 4. Givetvis blev han grillad på PK-spettet. I sin recension gav han spelet åtta av tio, och jag ägnade min andra åsikt till en ganska rejäl sågning. Underkända fyra av tio fick det, och jag tjatade faktiskt rätt mycket om det där med onödig idioti och trist machoattityd. Kan det ha varit det Schaufelberger läste och såg som representativt och värt att revoltera emot?

Ja, jag drar nog slutsatsen att ”det svenska PK-gardet” utgörs av mig och Jonas.

Eller för att göra det extra tydligt: det finns inte på riktigt.

Det finns ingen vilseledd massa som tycker politiskt korrekta saker om spel för att passa in. Det är ett påhitt. Ett fantasifoster, konstruerat för att ha något att kontrastera sina egna jämngråa åsikter mot. Schaufelbergers nonchalanta diss mot PK-gardet är inget annat än ett välkoreograferat och ståtligt slag rakt i luften. För om det existerar en vilseledd massa som anammar åsikter på autopilot så tillhör de knappast den kritiska sidan. Jag skulle vilja hävda att det är precis tvärtom. Det är alla de andra.

Användandet av ”PK” som skällsord är ett missnöjesfenomen som är lika tröttsamt som det är kontraproduktivt. Det har gått så långt att man inte ens kan klaga på de mest uppenbara av brister (som att Devil May Cry 4 är korkat) utan att bli PK-stämplad och avfärdad. Det spelar ingen roll att det handlar om ett spel som till stor del berättas med långa icke-interaktiva filmklipp och alltså lägger vikt vid traditionellt berättande – man får ändå inte ställa några krav på intelligens. Nej, vill man navigera längs den snåriga spelkultursfären utan att riskera PK-domen måste man vara beredd på att blunda för idiotin. Eller – för att inte verka både blind och dum i huvudet – göra som Schaufelberger och vända på resonemanget och hävda att dumheten i själva verket medför något positivt. På så sätt slipper man röra om i getingboet samtidigt som man upplevs som genomtänkt.

Men om man inte tycker att det är odelat skojigt med machoklyschor och ostig handling då? Eller om man faktiskt blir provocerad av spelbolagens marknadsföring av sexistiska värderingar? Ja då är man en av dom. De där som inte förstår sig på tv-spel. Och då ska man definitivt inte uttala sig. Nästan som om ovanstående ingredienser vore vitala spelkomponenter, värda att försvara till varje pris. Det är inte så att jag vill förbjuda folk att tycka att ostighetsfaktor kan lyfta ett spel, men det vore ju helt häpnadsväckande om det skulle vara det enda accepterade förhållningssättet. Ändå är det precis så det är.

Det som irriterar mig kanske mest med Schaufelbergers raljanta recension är att han efter PK-dissen försöker tvätta skiten från händerna, ta ett steg tillbaka och gardera sig:

”Missförstå mig inte nu – ingen vill hellre än jag att den här genren växer upp”

Som om det vore något som kommer att ske helt av sig självt. Personligen är jag dock övertygad om att inget kommer hända förrän vi säger ifrån och vågar ställa lite krav.

Det är något uppenbart obekvämt med ett kulturklimat där kritiker uppmuntras att blunda och hålla tyst om påtagliga brister. Ett klimat där vi har infört en självgående bestraffningsmekanism som ger immunitet åt idioti. Där vi är så rädda att vara kritiska att en viss typ av skavanker inte bara är förbjudna att uppmärksamma. Utan till och med värda att hyllas.

Epilog:

Min avvikande kommentar blev förstås genomhatad. Det hette att jag försökte visa mig duktig. Att jag ljög. Det har sagts att jag är inkompetent, märkvärdig och att jag har gjort tjänstefel. Någon tyckte till och med att jag borde bytas ut mot SVTs Thomas Arnroth!

Det om något borde väl liknas med fundamentalistiskt raseri.